fluffybunnyfoot

Dagen börjar ju som vanligt när Lille Man e här. Han kommer in med vilda protester om att jag fortfarande sover. Så man blir ju sjösjuk av allt hoppade i sängen. Så jag hade ju inte mycke mer val en att palla mig upp klockan var ju endå 12. gick in på toa och vägde mig. Suck de snea jävla golvet helt omöjligt att få fram vad det är man väger. Trötna och satte vågen ute i hallen och då visa den 55,5kg så har i alla fall gått ner lite. efter det var det bara att slänga på sig kläder och gå ner på stan och hitta mat. det är inte alltid det lättaste. Ringde mormor för att få prata ut lite och få lite hjälp så jag skulle kunna komma på vad jag skulle göra för mat. Efter mycke om och men så kom vi fram till att jag skulle göra "Albondigas" (det e typ köttbullar) med hemmagjord potatismos. Sen hade jag lovat barnen att jag skulle köpa hem bröd med feta. men men vi åt mat typ 16. fick dåligt samvete över att jag åt förmycke. med tanke på att jag inte räknar kalorier längre så kan jag inte säga hur många kalorier jag stoppar i mig men jag väger min mat så mycke jag bara kan. Min gräns är 200g är mina portioner större en så får jag dåligt samvete. Dagens hamnade på 269g + en skiva bröd.

Va ute på lekplatsen med alla barnen och hunden. Så M och Lille Man lekte klättra och gunga medans jag och S ryckte pälsen på hunden och borsta han. Gud va han fäller vi hade hund hår över alla. Tror inte jag ljuger om jag säger att jag borsta bort halva min hund! Nu ska jag bara bada hunden och städa hela badrummet sen får jag nog ta och springa en tur till i affären. Är en surprise på G.

Sen hoppas jag att jag hinner ta ett träningspass innan dagen tar slut.

Änu en sömnlös natt. Känns som att ju närmare återbesöket till läkaren kommer destu mer orolig blir jag. Vill inte behöva prata med en Psykolog vill inte att någon läkare eller att min familj ska behöva lägga sig i vad jag äter eller hur jag väljer att leva mitt liv. Vet om att jag har gått ner i vikt så vet om att min mamma i alla fall kommer att gnälla över det. Kommer inte palla, vill bara sticka huvet i sanden och hoppas på att alla bara glömmer bort mig. Som att de skulle hända....
 Jag är så jävla glad att jag har V. Han förstår hur jobbigt jag har det. Han ber mig nästan aldrig att äta om jag inte vill och det vet jag om, men det är som att jag nästan aldrig säger till han att han måste äta. Vi har båda väldigt mycke att förlora så vi måste hålla våra ätstörningar i någon form av "kontroll". 
Suck bara 8dagar kvar till återbesöket, jag vill värkligen inte. har sån lust att spy men kan inte. Om jag spyr kommer jag att krampa och väcka hela huset. Vill kunna komma undan. Men vet inte hur jag ska göra. Hatar att prata med läkare och psykologer hatar att ha så nära inpå livet. Varför ska jag släppa in non i mina mörkaste delar när jag inte ens tycker om att non tar mig i hand. Måste försöka intala mig själv att allt kommer att gå bra.

Jag hoppas värkligen att jag är den ända människan där ute som inte kan sova... <3