fluffybunnyfoot

Änu en sömnlös natt. Känns som att ju närmare återbesöket till läkaren kommer destu mer orolig blir jag. Vill inte behöva prata med en Psykolog vill inte att någon läkare eller att min familj ska behöva lägga sig i vad jag äter eller hur jag väljer att leva mitt liv. Vet om att jag har gått ner i vikt så vet om att min mamma i alla fall kommer att gnälla över det. Kommer inte palla, vill bara sticka huvet i sanden och hoppas på att alla bara glömmer bort mig. Som att de skulle hända....
 Jag är så jävla glad att jag har V. Han förstår hur jobbigt jag har det. Han ber mig nästan aldrig att äta om jag inte vill och det vet jag om, men det är som att jag nästan aldrig säger till han att han måste äta. Vi har båda väldigt mycke att förlora så vi måste hålla våra ätstörningar i någon form av "kontroll". 
Suck bara 8dagar kvar till återbesöket, jag vill värkligen inte. har sån lust att spy men kan inte. Om jag spyr kommer jag att krampa och väcka hela huset. Vill kunna komma undan. Men vet inte hur jag ska göra. Hatar att prata med läkare och psykologer hatar att ha så nära inpå livet. Varför ska jag släppa in non i mina mörkaste delar när jag inte ens tycker om att non tar mig i hand. Måste försöka intala mig själv att allt kommer att gå bra.

Jag hoppas värkligen att jag är den ända människan där ute som inte kan sova... <3