fluffybunnyfoot

Jag hade glömt hur mycke jag älska dikten The Raven. Den e fin, mörk och vem älskar inte en dikt där huve personen gör sig själv galen. Det som fick mig att älska den här dikten va nog dom här två värserna 

"Prophet!" said I, "thing of evil!--prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us--by that God we both adore--
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore--
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore."
Quoth the Raven, "Nevermore."

"Be that our sign of parting, bird or fiend!" I shrieked, upstarting--
"Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul has spoken!
Leave my loneliness unbroken!--quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!"
Quoth the Raven, "Nevermore."

Anledningen till att jag har snöat in helt på den här dikten just nu är på grund av att S precis har läst den i skola.  Vi satt hemma och snacka om dikten och sen kom frågan jag värkligen inte hade förväntat mig just då...
Hon fråga mig varför jag hade en massa bilder på datan på en massa smala tjejer???
Jag kännde mig jävligt fast, det var ju inte precis som att jag kunde berätta för henne att jag vill bli lätt som en fjäder. Så sa till henne att jag använde bilderna till en bild som jag håller på att måla. Hatar att ljuga och smyga det är för jävla jobbigt. SUCK!!!!